Jag vet inte vad som flugit i mig.. Alla som känner mig vet ju att jag oftast är en possetiv och frammåt person som skrattar om det finns möjlighet till det. Men nu jag vet inte jag bara deppar och då blir allt bara knasigt!
En av sakerna som inte gör det bättre är att jag saknar Skaga nu mer än nånsin typ.

Jag kommer ihåg innan Skaga då man var så ovetande och så oskyldig, visste inte vem man var eller vart man riktigt hörde hemma. Jag ville inte ens till Skaga, på riktigt jag hade ångest för att vara borta så länge utan allt som var så självklart..

När man väl kom dit stog många redan och spelade vollyboll. Det såg så inbjudande ut. Jag som hade förväntat mig att skiljas från pappa i en månad skulle bli det värsta i mitt liv. Det var det inte jag såg allt på ett nytt sätt när jag kom dit. En plan full med kompisar. När man skulle sova och det låg två underbara tjejer i sitt rum. Det var underbart att veta att om det möjligtvis skulle komma nån läskig typ genom dörren var det bara att skrika och alla i hela huset skulle höra det. Också ifall man inte kunde sova var det bara att väcka någon av tjejerna och prata med dom.
Det fanns alltid någon som ville lyssna om man hade något på hjärtat eller bara var pratsjuk.
PÅ morgonen när man vaknade av någon av sångerna rufsa upp håret i en toffs eller något annat ta på sig det som låg närmast sängen kolla sig i spegeln och tänka ska jag sminka mig idag? Nej jag struntar i det. Kanske springa ner till Erikas rum och se dem fortfarande ligga i sängen. Fnissa till och gå ut igen. Gå till toan där Johanna stog och gjorde sig iordning och mågra stå i dushen.
Grupperna man var ioch tillbringade mycket tid tillsammans med. Jag var ju såklart i den bästa gruppen Nala. Judit som man alltid kunde prata med vad det än var, det spelade ingen roll ockå var hon väldigt busig och vi hittade på massor! Om man pratade med Anton och Ludde visste man att man skulle få ett gott skratt men man knde också prata allvar! Ludde och Jag ägde alla på att padla typ! Hahah Anna och jag pratade mäst allvar. Sånt som behövs också. Anna är så smart hon kommer med sina kommentarer!
Allt belv som en saga, vi bodde i våran egna lilla värld i ingenstans. Man kunde lita på alla. Vem det än var så kunde man säga det man kände eller något man gjort mm. Helt underbart var det verkligen!


i skolan kan man inte säga nåt till nån för man vet att säger man det till den man litar mäst på lär det ändå komma ut på nåt sätt så att hela skolan vet det innom nåra dar typ. Jag förstår inte varför. I skolna måste man ta fram sin mask typ inte alls så som man är i vanliga fall. Fixa sig i ca 40 min för att gå till skolan i nåra tmmar. På skaga så visste alla hur man såg ut utan smink och rufsigt hår så det spelade igen roll längre.

Efter skaga var man som utbytt. Man visste vem man var och allt sånt. vad man ville med sitt liv mm. Så komm man till skolan och mycket rasade och man får börja om..


Det känns nästan outhärdigt att veta att det aldrig kommer tillbaka hur mycket vi än försöker så kommer det inte funka det kommer aldrig mer tillbaka vårat älskade skaga.

Slutklagat för min del och nu ska jag rycka upp mig! Detta var vändningen. Slutet på allt (hoppas jag).